Cactusvit

För precis sex veckor sedan befann vi oss i detta nu i förlossningsrum 007 på BB Stockholm, blickandes ut från nionde våningen över ett kallt och vintrigt Stockholm med en siluett där en upplyst Globen tydligt kunde ses samtidigt som ett lugn hade infunnit sig på sjukhusområdets stora parkeringsplats.

Drygt tjugoåtta timmar tidigare hade mitt vatten gått här hemma och under Brolles 7 days and 7 nights som han sjöng i Melodifestivalen i Göteborg, satte vi nycklarna i dörren och gick ut för att möta upp taxin med en väska innehållandes det som vi eventuellt skulle behöva om vi skulle få stanna kvar plus BB-väskan som stått packad i några veckor.

Inne på undersökningsrummet tickade lilla hjärtat på i snabba 160 slag/min samtidigt som mitt vatten hela tiden sipprade och gjorde mig och underlaget plaskblött samt att jag hade börjat få värkar som gjorde sig påminda lite då och då. På grund av den snabba hjärtfrekvensen ville de ha oss kvar för observation.

Sex timmar senare hade hjärtfrekvensen sjunkit till en mer normal nivå men värkarna var fortfarande oregelbundna och vi beslutade oss därför i samråd med barnmorskan att åka hem för att försöka vila. Försökte komma till ro men det tog inte länge innan värkarna intensifierades och jag sprang som en jojo mellan soffan (där jag slumrade till mellan värkarna av ren matthet då jag hade varit vaken i nästan ett dygn) och toaletten då jag blev illamående och kräktes vid varje värk. Så fortsatte det under hela förmiddagen och strax efter lunch den trettonde februari hade jag gjort mitt här hemma och vi åkte återigen in och blev då inskrivna på BB Stockholm. Jag hade öppnat mig fyra centimeter och vi var närmare än någonsin den vackraste skatten av dom alla.

Vid tidpunkten då vi vanligtvis skulle ha suttit hemma i soffan framför söndagens höjdpunkt – Solsidan, hade jag stannat på sju centimeter och uppnått status quo. Ett värkstimulerande dropp sattes in och fem timmar senare, den fjortonde februari på alla hjärtans dag, fick jag äntligen börja krysta. Jag försökte verkligen ta till mina sista krafter men två timmar och tjugo minuter senare kallades en förlossningsläkare in som la en sugklocka. Jag hade långt innan detta, mer eller mindre, gett upp då jag kände att jag saknade den sista lilla kraften som skulle behövas efter en trettiotvå timmar lång förlossning utan sömn och fast föda.

Det som sedan hände enligt min förlossningsjournal är ”Malmström klocka storlek 50 anlägges och trycksänkning påbörjas kl. 03.30. Extraktionen påbörjas 03.33 och är lätt och utförs utan hjälp av yttre press, 4 dragningar. 03.41 födelse, kön pojke. Ingreppet bedöms okomplicerat”. 

Jag själv minns inte att jag upplevde någon smärta överhuvudtaget när vårt lilla hjärta föddes fram utan det starkaste minnet är den varma och lilla kroppen som dom la på mitt bröst som skulle visa sig vara den allra vackraste skatten som vi någonsin har skådat.

Vi har under de här snart sex veckorna fått njuta av och lära känna en helt underbar liten kille, vår älskade Elliot. Och precis som det står på blöjorna i storlek tre slow down, som han precis har vuxit i, så skulle man om möjligt vilja sänka hastigheten då dagarna försvinner i en rasslande fart. Det får mig att försöka stanna upp minst en gång per dag för att bara njuta av tiden och vårt älskade hjärta precis här och nu.

Resten stavas KÄRLEK och LYCKA.

Bild: Privat © - Precis som det står på blöjan, slow down, så har de snart sex veckorna sen Elliot kom till världen försvunnit i en rasslande fart. Man skulle därför vilja dra i handbromsen ibland för att stanna upp tiden och få njuta lite extra av varje timme och sekund som aldrig kommer åter. Fina killen som är det bästa som har hänt oss!