Livet blir inte alltid vad man har tänkt sig
Gissar att för många, och inte bara för mig, tänker man sig vägen genom livet som en rätt lång raksträcka där man längs vägen ska hinna passera ett par stopp och emellanåt njuta av vad som svischar förbi. Kanske finns en del kurvor, vissa lite större än andra, men man hoppas att man ska hålla sig kvar på vägen så långt som möjligt.
Stoppen som man ska hinna besöka är kanske universitetet för att få en bra utbildning i ryggsäcken, kyrkan för att säga ja till att leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med mannen i sitt liv, besöka BB för att med utsträckta armar ta emot den största kärleksgåvan av dom alla, mäklaren för att skriva kontrakt på drömhuset och sen flygplatsen för att resa och upptäcka nya platser i världen. Sen mellan alla dessa stopp finns det självklart mindre men lika bra småstopp.
Men sen händer det där som man inte alls hade planerat. Livet ruskas om så mycket att man själv inte längre vet vart man var och plötsligt ligger man i diket och sprattlar för sitt liv. Antar att det är detta som man kallar just livet.
Efter att mitt liv ruskades om ordentligt i veckan har jag nu fått besöka en plats som jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva stöta på, och framför allt inte vid 26 års ålder, nämligen Cancerplatsen - Malignt Melanom närmare bestämt.
Historien börjar någonstans i höstas då jag bestämde mig för att boka tid hos vår företagshälsovård för att få en liten pigmentförändring undersökt. Den vänliga läkaren jag fick träffa berättade att dom aldrig gör några bedömningar hos dom utan skickade istället i väg en remiss till hudkliniken på Akis, Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Veckorna gick och efter jul fick jag tillslut träffa en hudläkare, någonstans mitt i livet. Han gav mig ett rätt lugnt intryck och sa att han inte trodde att det var något att vara orolig för men sett till färg och form på denna fläck jämfört med min övriga hudkostym bestämde han att den skulle opereras bort. För detta krävdes också en remiss, veckorna gick och jag väntade tålmodigt på kallelsen som till slut kom. Operationen gick bra, fick ett fint ärr på ryggen som en duktig ST-läkare sydde ihop med sju stygn. Nu var det bara att vänta på patologens provsvar.
Och detta svar nådde mig i veckan på jobbet. Gick ilningar längs ryggraden och jag kände mig iskall i hela kroppen. När jag sen ringde för att delge provsvaret för min älskade Mr M fick jag inte fram ett enda ord men han förstod direkt vad det handlade om. Tog inte länge förrän jag satt på tåget hem till Stockholm med solglasögon på för att täcka mina brännande ögon och Mr M i bilen på väg hem från jobbet.
Denna lilla fläck på ryggen som jag har haft stenkoll på de senaste åren var alltså malignt melanom, lyckligtvis endast ytligt växande och det fanns inte några som helst tecken till infiltration mot djupet. Även i detta godartade läge krävs dock en utvidgad borttagning som kommer att göras på plastikkirurgiska kliniken nu på måndag. Och som läkaren uttryckte sig finns det mycket goda skäl att tro att detta bekymmer nu är undanröjt.
Hur jag nu sen går vidare med mitt liv, eller rättare sagt vårat eftersom det här berör Mr M i minst lika stor utsträckning, vet jag inte riktigt för närvarande. Ska jag känna mig innerligt tacksam över att den här läkaren lyssnade på min oro och skickade en remiss för operation trots att han inte bedömde det som speciellt avvikande, eller ska jag känna oro över att det kanske finns någon fler fläck där det för närvarande pågår en febril och okontrollerbar celldelning?
Några av alla mina tusen frågor får jag förhoppningsvis svar på när jag och Mr M på måndag efter operationen ska få träffa verksamhetschefen på hudkliniken på Akis. Har under denna vecka fått turen att få prata med sådana människor som man faktiskt hoppas jobbar inom vården. En operationskoordinator på plastiken och en sjuksköterska på hud som med stor empati och förståelse lugnt har svarat på alla mina frågor.
Hur berättelsen om mitt liv kommer att fortsätta att skrivas känns för närvarande rätt oklar men jag hoppas och tror att jag fortfarande befinner mig i början av livet som har ett långt och lyckligt slut! Och att jag och Mr M tillsammans får förmånen att besöka alla ovan nämnda platser...
Har haft som motto att alltid publicera en bild tillsammans med mina inlägg men idag säger faktiskt orden mer än en bild.
Plus, inte för att ge någon några som helst förmaningar, men om ni har något födelsemärke som ni tycker avviker det allra minsta från er övriga hudkostym - sök tid hos en hudläkare! Är bättre att gå en gång för mycket än att tänka att det aldrig händer en själv. Hudcancer är den cancerform som ökar allra mest hos oss soldyrkande nordbor.
